tisdagen den 3:e maj 2011

En vecka och två dagar har det gått sedan Smulan försvann och jag har nu tappat hoppet. Vet inte om det är bra eller dåligt men jag törs inte hoppas ifall jag kommer bli besviken. Det är så jobbigt att inte veta bara. Så tomt och ensamt i lägenheten. Och inte nog med det så går precis allt i mitt liv neråt just nu. Jag kan inte komma på en enda sak som går bra, och det som borde vara bra leder bara till förvirrande och tärande situationer som lämnar mig ståendes med obesvarade frågor. Det enda lilla positiva är väl att det inte kan bli värre än såhär antar jag. Och jag vet att jag inte borde sitta och whina i bloggen då jag är fullt medveten om hur störigt det är att läsa för andra, men jag vet inte vart annars jag ska få ur mig allt. Nog för att det är en klen tröst att skriva av sig här, men ändå. Det får iallafall tiden att gå lite. Min dygnsrytm har pajjat igen också och jag kan inte somna innan fyra på nätterna trots mina tappra försök. Beror nog en hel del på att det är så varmt i min lägenhet trots avstängt element och öppet fönster. Sjukligt jobbigt.

Jag vet att det alltid blir bättre förr eller senare oavsett hur dåligt man mår, bara man har tålamod. Men då jag faktiskt aldrig mått såhär i hela mitt liv ska det bli spännande att se hur ljuset i tunnelns slut kommer att se ut.







Nattens örongodis:
Laleh - Snö

2 kommentarer:

Lady Di sa...

Tyvärr blir det inte alltid som man vill, men man ska aldrig sluta hoppas, det kan jag berätta av erfarenhet.
Förvänta dig det värsta men hoppas på det bästa.
Om hoppet försvinner så finns det verkligen ingenting som pushar en att kliva upp på dagarna.

Vill att du ska veta att jag har alltid tid om du vill ringa och prata om något.

Anonym sa...

Ge inte upp, min katt var borta i 7 månader :) henne hittade man borta i hammarstrand!

/RebeckaE